Allting var annorlunda på den här tiden och ändå är det inte så väldigt länge sedan. Berättelsen utspelar sig under 1920-talet någonstans i Sverige. Och den är på många sätt rörande, obegriplig och hjärtskärande, men har på sitt sätt en lyckligt slut.
Emil var en ung man som sedan barnsben varit barnsoldat i Frälsningsarmén, något som följde av att båda hans föräldrar var medlemmar i denna frikyrka. Han var tidigt en flitig försäljare av “Frälsis” tidning Stridsropet, uppfylld av Gud som han var.
Hans pappa Nils, var synsk. Det var en förmåga han ärvt och som sedan också skulle ärvas av kommande generationer. Ja, Nils kunde se både det ena och det andra av sådant som skulle komma att hända. Han hade gåvan.
Båda han och hans hustru Greta hade kommit långväga ifrån till den lilla staden där de startat en liten rörelse som gav pengar till mat och husrum för dem själva och de många barnen, däribland Emil.
Emil traskade gata upp och gata ner med Stridsropet under armen och sålde till alla han kunde. På fötterna hade han trasiga gymnastikskor vilken tid på året det än var. De hade de inte så fett och allt som fanns skulle delas med den stora familjen. Barnen fick hjälpa till med det. Hans äldre bror Axel brukade reta honom för skorna och säga “Tror du verkligen att Gud släpper in dig i himlen med de där trasiga skorna”. Varvid Nils svarade “Då sparkar jag av mig dem innan”.
Hela familjen bodde i den övre stadsdelen där de hade en liten stuga med tillhörande vedbod och andra uthus. En dag kom mamma Hilda hem och fann maken Nils i vedboden. Han var i upplösningstillstånd, helt förtvivlad och vrålade gång på gång “Nu har det gått dåligt för Emil”. Synsk som han var såg han precis vad som inträffat.
Emil var som vanligt ute och sålde Stridsropet helt uppfylld av sin mission att frälsa så många som han bara kunde. Kanske var han inte helt uppmärksam när en av den lilla stadens få fordon kom körande. Bakom ratten satt en av de bättre bemedlade i i staden som alltså hade råd med bil. Han sjöng muntert för sig själv efter att ha varit på lokal där han inmundigat några snapsar. Han kände sig glad i hågen.
Så plötsligt dök Emil upp framför fordonet, lite frånvarande och uppfylld av gudomlig glädje och förtröstan som han var. Sen hände det som inte får hända, då mannen med sin bil inte hann styra undan utan körde på den stackars pojken. Emil flög och när man sedan kom fram till platsen för olyckan var Emil död. Han hade farit till Gud, som han själv skulle ha uttryckt det. Vad hände då med den som kört på honom? Ingenting alls. Vid den tiden var det skillnad på folk och fä och eftersom föraren av den olycksaliga bilen var ett “högdjur” fick han aldrig ens stå till svars för vad han gjort.
Bredvid Emils livlösa kropp stod gymnastikskorna. Precis som han sagt hade han sparkat av sig dem innan han for upp till den himmelske Fadern.
Denna saga publicerades första gången på min gamla blogg för 2 år sedan. Jag kan avslöja att den har sanningsbakgrund och historien inträffade i Norrbotten under december månad.
Mina böcker hittar du här
Följ mig på bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar